Musiken.

Musiken, förvisso. Den kan jag fantisera hur mycket som helst om, för den är ju självklar oavsett var vi kommer vara. Det enda som är lite synd med att gifta sig borgerligt är att själva ceremonin är så kort. Den långa varianten går på två minuter har jag för mig att jag läste någonstans.

Det innebär ändock att det finns utrymme för en inmarsch (heter det så även när man är ute?). Sedan antar jag att vigselförrättaren säger några juridiskt bindande ord och vi läser upp våra löften som vi skrivit själva. Därefter hoppas jag att min älskade syster, eventuellt med någon annan sjunger. Men sen måste vi väl gå igen antar jag. Och det betyder att med utmarschen inräknat får vi ihop tre olika låtar. Men jag har ju typ.. sex låtar jag vill ha med på ett eller annat sätt. Som tur är finns ju brudvalsen! Inte för att vi ska valsa direkt, men en högstadietryckare kanske vi bjuder på.

På drottninggatan brukar det sitta en fantastiskt begåvad man, Dave, som sjunger och spelar. Min dröm hade varit att antlita honom, tyvärr är han lite för pricey för vår budget. Ni får några smakprov ändå. (Han finns att boka HÄR)

Ultimatum.

Vi ställde ett ultimatum till ägarna av lokalen. Eftersom de lovat att återkomma men inte gjort så, bad vi dem om ett svar senast onsdag. Annars får vi leta upp något annat. Snälla rara universum, jobba med oss nu.

Tjejen jag mailade angående bröllopstårta (som inte heller svarade förrän jag påminde henne), var kanske lite dyr - men så blir det en väldigt speciell variant också. Jag är ju inte så mycket för traditioner..

Resten av planeringen står fortfarande still så länge vi inte har lokalen bokad. Men håll ut!

Offert!

Jeeeeeej! Idag kom den ena offerten. Ser lovande ut, god mat, fina idéer..  Pirr pirr. Nu har jag dessutom avslöjat för några gäster att de är bjudna och har mötts av så fina, glada, varma reaktioner. Gulligt.

Om bara ägarna till lokalen vi hoppas på, skulle kunna ta en paus mitt i äppelplockarsäsongen och återkomma med konkret svar så skulle det här jobbiga utdragna beslutet vara klart och då kan vi spika datumet. Och då! Då kan vi boka vår svit. Och då! Då kan vi boka vigselförrättare. Och då! Då kan vi välja toasmastrar och tärnor och gud vet vad. Då blir allt lite, lite mer verkligt.

Första irritationen.

Scheisse.. det snurrar verkligen bröllop i huvudet dag som natt. Jag känner mig dock helt stillastående i planeringen då vi väntar på offerter från de två ställena som kommit att bli våra två slutliga alternativ. Jag kan tycka att det är synd att de är så sega, hade jag haft flera alternativ hade jag nästan gått vidare. Hur kan man vara så oföretagsam och säga att "det kommer inom ett par dagar" och inte fullfölja det. Jag menar inte att hela världen kretsar kring mitt bröllop, sån bridezilla är jag inte (än!) men jag tycker ändå, att så tidskrävande kan det inte vara att få fram lite prisuppgifter. Det är svårt att fokusera på annat innan vi spikat detta, eftersom det är helt olika förberedelser som ska göras beroende på vilken lokal det blir.

Fjärilar.

Jag älskar fjärilar, hur de ser ut och vad de symboliserar. Dessutom kommer jag väl ha en hel drös i magen på bröllopsdagen så jag bestämde rätt tidigt att jag ville ha ett fjärilstema i inbjudningar, menykort och dekoration. Nu vill jag ju självklart inte avslöja alla detaljer, eftersom jag vill att mycket ska vara en överraskning för gästerna. Men jag hittade placeringskort häromdagen!

Eftersom jag är välsignad med en ekonomisk ådra och älskar att leta frenetisk efter fynd (ibland i timmar) hittade jag dem på bröllopstorgets köp/sälj för en fjärdedel av orginalpriset.

Färgtema.

För mig som gillar när saker är organiserade är det jobbigt att allting bara är ett virrvarr av eventuella saker som ska frågas, fixas, räknas ut and so on. Men nu är jag tillbaks hemma i Stockholm efter semestern och har ju då tillgång till min fina fästman varje dag, vilket givetvis underlättar med planeringen. Även om han kanske inte tänker på bröllopet riktigt lika mycket som jag.

Det som snurrar i huvudet nu är färgtema och då även inbjudningskorten, som jag längtar efter att få pyssla ihop. Så fort vi fått lokalen bokad och då även datumet spikat kommer vi även posta ett "save the date" kort till gästerna så att de säkert slätbokar sig den helgen. Fantastisk uppfinning om ni frågar mig!

Det svåraste valet.

Det absolut svåraste valet är om vi ska köra restaurang eller lokal med catering. Först kändes det ena självklart,sedan kändes det tvärtom. Och så håller det på. Jag försöker väga för- och nackdelar mot varandra men kommer definitivt inte närmare ett beslut. Jag listar några tankar.

Restaurang/Hotell:
+
Om interiören är fin krävs minimal dekor vilket sparar tid och pengar
Är den känd för sin goda mat vet man att man kör ett säkert kort med käket
Allting är ordnat med personal, möbler, porslin etc.
Vi slipper arrangera städning nästa dag
Smidigt, skönt, allt-i-ett-paket, speciellt om boende finns i anslutning

-
I de flesta fall finns en sluttid för festen, tänk om det är då vi har som roligast?
Menymöjligheterna är begränsade och möblerna är vad dom är
Alkoholen måste gå via dem, vilket höjer kostnaden och minskar valfriheten
Om den dessutom inte är jättefin inuti finns ej heller möjlighet att göra om allt för mycket
Risken finns att notan blir rätt saftig

Lokal:
+
Festen är privat och kan pågå så länge vi/gästerna önskar
Vi kan vara mer generösa med alkoholen både under middagen och efteråt
Kuvertavgiften minskar, mer mat för pengarna
Vi kan fritt välja dekor, personal, mat, möbler etc = mer personligt
Hyran är inte speciellt hög och troligtvis får vi tillträde till lokalen redan dagen innan

-
Oftast fula inuti, dekorationen blir mer omfattande
Om möbler och porslin behövs tar det tid, kraft samt kostar extra
Cateringmat, vågar man lita på att det håller måttet? Maten känns superviktig!
Någon måste anlitas för städning dagen efter
Fler moment att förbereda och få flyt på

Om det fanns obegränsat med pengar är det klart jag skulle köra creme de la creme och frossa i lyx. Men i det här fallet kan jag känna att det inte bara är pengarna som styr. Det är känslan, tanken, helheten. Jag har inte räknat ut notan för respektive alternativ, kanske det är det jag måste göra för att ta ett beslut? Jag kan känna att festens plats är ju ändå bara ett skal för innehållet, att det självklart ska kännas vackert runtomkring oss men att det i slutändan inte är det viktigaste. Jag vill att det ska kännas personligt och avslappnat och vi ska vara där för att fira kärleken och ha en fantastisk kväll. På alla de fester och bröllop jag varit på i mina dagar har jag aldrig reflekterat speciellt mycket över själva platsen, annat än för möjligtvis transporten, att det går att åka dit och hem. Så, jag får väl hoppas att de flesta tänker så, att man helt enkelt fokuserar på festen och anledningen till den, framför vilken färg det är på väggen.

Men man vill ju så gärna.. ha det bästa.

Gästlista.

För oss var det enkelt att välja mellan ett stort eller litet bröllop. Jag vill dela denna dag, som för mig känns väldigt sårbar och intim, med endast de människorna jag känner djup tacksamhet och ödmjukhet över att ha i mitt liv. Inte med en massa utfyllnadsgäster eller släktingar jag ser vart tionde år. Jag vill att åtminstone "min" del av gästlistan består av människor som känner mig väl och verkligen ser vem jag är och är min vän just därför. Således landar vi preliminärt på femtio gäster. Enkelt, okomplicerat och helt rätt.

Location Location Location.

Att hitta lokal till själva festen var dessvärre inget drömprojekt. Eftersom bröllopet blir på Åland kommer alltså hälften av våra gäster från ett annat land, vilket innebär att övernattningsmöjligheter blir önskvärt på ett gärna smidigt sätt.

Min första tanke var hav. Hav och klippor. För de som aldrig varit här vill jag självklart visa öns främsta egenskaper. Inte sitta i en sunkig ungdomslokal med urblekta bomullsgardiner. Läget blev alltså prioritet ett. Norrhavets skådespel utanför fönstret, hur kan man inte inse storheten i det?

Min älskade mor har så kört mig i dagarna två, till sju olika platser, såväl restauranger som tomma lokaler i jakt på det omöjliga. Jag tror mig dock vara nere i tre alternativ. Inget av dem känns så fantastiskt som jag önskade att det skulle göra, men kanske handlar det bara om att bestämma sig, så infinner sig känslan efteråt.  Mitt mål är att ett beslut ska vara taget inom en vecka, jag återkommer i frågan.

Ringen.

Vilken ring? När det kommer till smycken gillar jag överdrivet, pråligt, smaklöst, nyrikt och iögonfallande tingeltangel. Så döm om folks förvåning när jag på mitt vänstra ringfinger nu bär en helt slät guldring. Jag älskar förvisso guld, men jag är inte den nedtonade, släta typen egentligen. Så varför?

Jo, ringen han friade med var tänkt som en symbol att bära fram till dess vi valt ringar tillsammans. Men den var för liten! Han ville inte avslöja något genom att be om mitt ringmått. Inte heller kunde han finna en enda ring i min smyckeslåda eftersom jag inte äger någon och jag har små tjocka fingrar, så jag trädde den provisoriskt runt lillfingret. 

Under kvällen ville mamma ge oss en gåva i form av en guldring, som vi kunde smälta ner och göra något personligt av. Den var min gammelfarmors, alltså min mammas farmors. Jag har aldrig träffat henne, men då jag kommit att förstå att hon betydde mycket för min mamma ser jag det som en ära att få ärva och - efter att ha trätt den på mitt finger för att inse att den satt som gjuten - bära hennes ring som min förlovningsring. Det känns som att alltid bära med mig en del av min mamma och då även min gammelfarmor. Det finns en själ och ande i ringen. En historia, så mycket mer betydande än exravagant exteriör. Dess enkla utseende ger mig dessutom utrymme att bära en extra överdriven vigselring när tiden är inne.

Så fick det bli. 

Och jag älskar den.

Den symboliska ringen som jag givetvis sparar som ett fantastiskt minne

Den slutgiltiga förlovningsringen

 (med min rosa kamera speglande i sig)

Första bilderna.

Jag inser redan att jag får släppa stora delar av mina överdrivna kontrollbehov för att inte låta det fina i hela den här processen gå förlorat. Det här med fotografier är ju annars en aning mer komplicerat när jag är inblandad. Min älskade pappa förevigade ögonblicket, och visst glänser pannorna, håret är skitigt, sminket är långt ifrån perfekt. Men så här såg det ju tydligen ut och hade jag arrangerat kamerainställningar, vinklat och poserat hade hela känslan förtagits. 

Här ringmärks jag, för hela världen att se:  PAXAD!

Första att veta.

I den saliga blandningen av chock, exaltering och glädjeyra sorterade jag ut vilka jag ville kontakta direkt för att basunera ut det oväntade till först. Pappa visste redan innan, eftersom min blivande make i traditionsenlig stil bett honom om välsignelse. Vidare hade han även meddelat sin mamma, min blivande svärmor, kanske för att bespara henne en hjärtinfarkt? Min lilla mamma visste dock ingenting men fick ju snart bevittna det hela, och eftersom de alla närvarade vid själva frieriet (till min mammas enorma förtjusning), återstod att avisera mina två syskon vilka meddelades via telefonsamtal samt två vänner via sms. Resten fick veta via den ändrade facebook-statusen (samt senare även min vanliga blogg), vilket passar mig ypperligt eftersom jag inte är särskilt förtjust i telefonsamtal samt ville njuta av den rosa champagnen i lugn och ro med min älskade och de blivande svärisarna. Lite torftigt kan tyckas, men.. min förlovning = mina regler.

Under kvällen kunde jag inte sluta le, och med en miljard frågor i spinn och kramp i käkarna somnade jag sedan intill min blivande make. Vad jag drömde om hela natten kan ni säkert gissa.

En lång historia, kort.

Vi skulle inte gifta oss. 

Det var bestämt sedan begynnelsen och ingenting att orda om. Anledningarna var flera. Kloka, nyktra, förståndiga. Jag hade intellektuellt sett ingenting att invända. Vi var på samma nivå, skönt så. Jag vet inte exakt när, men i takt med den växande kärleken vaknade det romantiska, drömmande och inte alls så förståndiga barnet i mig, som sakta planterade ett litet hopp någonstans där i trakterna mellan hjärna och könsorgan. Att kanske, kanske en dag. Ett litet bröllop. Inte för det juridiska men för att t.ex. få ett legitimt skäl att spåra ur totalt med mastodont-klänning och galna tillbehör. 

För ett tag sedan tog min fantasi fart rejält och jag började gräva fram låtar att spela. Jag frågade honom hypotetiska bröllopsrelaterade frågor. Jag frågade min syster om hon ville sjunga en speciell låt under vigseln om jag någonsin i mitt liv skulle stå brud. Fredagen den femte augusti låg jag i min solstol och letade på youtube efter favoritlåtar i alla möjliga instrumentala-, a cappella- och liveversioner. Allt för mitt drömbröllop, som ju faktiskt bara var och alltid skulle förbli en dröm.

Dagen efter bad han mig anspråksfullt att byta om från shorts och linne inför middagen. Klänning skulle det vara minsann. Jag drog således en ny klänning över huvudet, putsade sminket och tog av någon anledning på mig klackar. Heels var bara märkligt i sammanhanget därför att det här var min barfotasemester och tanken hade inte så mycket som snuddat vid mig under de två tidigare veckorna. Jag är nu glad att jag piffade till mig en aning, även om det egentligen är irrelevant.

Men ja, för att komma till sak - vi åt en god middag i sällskap av mina föräldrar samt hans mamma. När han så efter huvudrätten klingade i glaset och reste sig upp för att hålla tal kastade jag sarkastiskt ur mig: "ska du fria nu" följt av ett litet hånskratt. Han fnyste rättfärdigande tillbaks, påbörjade talet som vilket som helst, för att avsluta det på ett sätt som skulle komma att skaka mig så hårt från grunden, att jag befann mig i chock i närmare ett dygn.

Han gick ner på knä och frågade om jag ville gifta mig med honom. 

Det var den sjätte augusti tvåtusenelva och jag svarade ja.

Härmed inviger jag därför min alldeles egna, egoistiska och fantastiska bröllopsblogg som ska ta mig igenom ett år av planering, val, beslut och förväntansfull, barnslig längtan.