En lång historia, kort.

Vi skulle inte gifta oss. 

Det var bestämt sedan begynnelsen och ingenting att orda om. Anledningarna var flera. Kloka, nyktra, förståndiga. Jag hade intellektuellt sett ingenting att invända. Vi var på samma nivå, skönt så. Jag vet inte exakt när, men i takt med den växande kärleken vaknade det romantiska, drömmande och inte alls så förståndiga barnet i mig, som sakta planterade ett litet hopp någonstans där i trakterna mellan hjärna och könsorgan. Att kanske, kanske en dag. Ett litet bröllop. Inte för det juridiska men för att t.ex. få ett legitimt skäl att spåra ur totalt med mastodont-klänning och galna tillbehör. 

För ett tag sedan tog min fantasi fart rejält och jag började gräva fram låtar att spela. Jag frågade honom hypotetiska bröllopsrelaterade frågor. Jag frågade min syster om hon ville sjunga en speciell låt under vigseln om jag någonsin i mitt liv skulle stå brud. Fredagen den femte augusti låg jag i min solstol och letade på youtube efter favoritlåtar i alla möjliga instrumentala-, a cappella- och liveversioner. Allt för mitt drömbröllop, som ju faktiskt bara var och alltid skulle förbli en dröm.

Dagen efter bad han mig anspråksfullt att byta om från shorts och linne inför middagen. Klänning skulle det vara minsann. Jag drog således en ny klänning över huvudet, putsade sminket och tog av någon anledning på mig klackar. Heels var bara märkligt i sammanhanget därför att det här var min barfotasemester och tanken hade inte så mycket som snuddat vid mig under de två tidigare veckorna. Jag är nu glad att jag piffade till mig en aning, även om det egentligen är irrelevant.

Men ja, för att komma till sak - vi åt en god middag i sällskap av mina föräldrar samt hans mamma. När han så efter huvudrätten klingade i glaset och reste sig upp för att hålla tal kastade jag sarkastiskt ur mig: "ska du fria nu" följt av ett litet hånskratt. Han fnyste rättfärdigande tillbaks, påbörjade talet som vilket som helst, för att avsluta det på ett sätt som skulle komma att skaka mig så hårt från grunden, att jag befann mig i chock i närmare ett dygn.

Han gick ner på knä och frågade om jag ville gifta mig med honom. 

Det var den sjätte augusti tvåtusenelva och jag svarade ja.

Härmed inviger jag därför min alldeles egna, egoistiska och fantastiska bröllopsblogg som ska ta mig igenom ett år av planering, val, beslut och förväntansfull, barnslig längtan.