Ringen.

Vilken ring? När det kommer till smycken gillar jag överdrivet, pråligt, smaklöst, nyrikt och iögonfallande tingeltangel. Så döm om folks förvåning när jag på mitt vänstra ringfinger nu bär en helt slät guldring. Jag älskar förvisso guld, men jag är inte den nedtonade, släta typen egentligen. Så varför?

Jo, ringen han friade med var tänkt som en symbol att bära fram till dess vi valt ringar tillsammans. Men den var för liten! Han ville inte avslöja något genom att be om mitt ringmått. Inte heller kunde han finna en enda ring i min smyckeslåda eftersom jag inte äger någon och jag har små tjocka fingrar, så jag trädde den provisoriskt runt lillfingret. 

Under kvällen ville mamma ge oss en gåva i form av en guldring, som vi kunde smälta ner och göra något personligt av. Den var min gammelfarmors, alltså min mammas farmors. Jag har aldrig träffat henne, men då jag kommit att förstå att hon betydde mycket för min mamma ser jag det som en ära att få ärva och - efter att ha trätt den på mitt finger för att inse att den satt som gjuten - bära hennes ring som min förlovningsring. Det känns som att alltid bära med mig en del av min mamma och då även min gammelfarmor. Det finns en själ och ande i ringen. En historia, så mycket mer betydande än exravagant exteriör. Dess enkla utseende ger mig dessutom utrymme att bära en extra överdriven vigselring när tiden är inne.

Så fick det bli. 

Och jag älskar den.

Den symboliska ringen som jag givetvis sparar som ett fantastiskt minne

Den slutgiltiga förlovningsringen

 (med min rosa kamera speglande i sig)