Skräcködlan.

När jag blir trött (vilket jag är nu) kan jag få de mest fruktansvärda tankar.. Att klänningen kommer se för jävlig ut på, att jag kommer se ut som en flodhäst, att det inte går att sy upp en korsett efter mina gigantiska tuttar (varför skulle jag överdriva sååå mycket tänker jag då) och att det bara ska bli pannkaka av allting. Jag tror (och hoppas) att alla brudar känner så vid något tillfälle.

Jag kan vara sådär annars också, köpa en skitsnygg klänning och älska hur den sitter och sen när den hängt i garderoben ett tag så målar jag upp en fasansfull bild på hur ful den (eller jag i den rättare sagt) nog egentligen var.. tills jag tar modet till mig och tar den på mig och så sitter den som en smäck. Och så drar jag en lättnadens suck.

Jag måste ju dock medge att det var himla vågat av mig att beställa en klänning utan att ha provat en enda annan, inte testat vilken modell som är mest smickrande och så vidare, å andra sidan så är det jag i ett nötskal. Lite så jag jobbar helt enkelt. Och ja, den som lever får väl se.

Det visade sig ikväll att korsett- och klänningssömmerskan inte riktigt hamnar i symbios med varandras mönster och mått och liknande och att det finns en liten risk att de inte passar ihop sen, jag har inte ett fullständigt mönster på klänningen att ge korsett-tjejen och det kan ställa till det om vi har en jäkla otur. Det är tack vare detta alla tankar stormade upp till en storm av misslyckandekänslor.

Men... law of attraction. Jag föreställer mig i huvudet hur himla perfekt allting blir - och då blir det just det. Eller hur? ELLER HUR?